Definition, Betydelse & Anagram | Svenska ordet RUNAN

Definition av RUNAN

1. böjningsform av runa

Exempel på hur man kan använda RUNAN i en mening

• Bokstaven Þ är ett arv från de fornnordiska språken, där Þ representerades av runan 20x16px, som kallades Þorn (törn) i den engelska runraden och Þurs (turs, jätte) i den nordiska.
• Namnet är också slående likt ortsnamnet Lycksta, som även återfinns i namnet Lyckstaborg, där kopplingen blir än starkare om man betänker att vokalerna Y och U dels är nära besläktade lingvistiskt sett och att vokalen Y skrevs med U runan ända fram till att man började använda latinska alfabetet.
• Notera att ristaren skiftat plats på sista runan i iftir och skiljetecknet mot Eskils namn, samt utelämnat dess första vokal.
• Typiskt för hans inskrifter är den ihopskrivna bönesformeln där slutrunan i ett ord är samtidigt den första runan i det följande ordet: honsalukuþsmuþi ska egentligen läsas hons.
• Typiskt för hans inskrifter är ihopskrivna ord utan mellanrum och även ordföljder där den sista runen av det första ordet ska dubbleras för att bilda även den första runan i det följande ordet.
• Två av runorna, l i salu och ʀ i muþiʀ står ovanför den egentliga runslingan: Runan l (ᛚ) står mellan sa (ᛋᛆ) och u (ᚢ) och runan R (ᛦ) står efter muþi (ᛘᚢᚦᛁ).
• Inskriften har också några egenheter; den använder runan ʀ för i och e, förväxlar a och n (utom i ordet uʀþa), och har på ett ställe h i stället för a.
• Signaturen på en av de sistnämnda har emellertid tolkats till Sten av Erik Brate, men då den andra runan är skadad kan namnet likaväl vara Sven.

Förberedelsen av sidan tog: 90,29 ms.