Definition & Betydelse | Svenska ordet STÅNDETS

Definition av STÅNDETS

1. böjningsform av stånd

Exempel på hur man kan använda STÅNDETS i en mening

• Nils Strindlund, född 30 augusti 1792 i Multrå församling, Västernorrlands län, död där 5 juni 1872, var en svensk politiker i bondeståndet och ståndets talman på riksdagarna 1853–1854 och 1856–1858.
• Förteckning å Högvördiga Ståndets vid innevarande Riksdag närvarande ledamöter, prästeståndets protokoll 23/10 1865.
• Maj:ts förordningar om olofliga vigningar", och understått sig "att gå en så oloflig väg till hela adliga ståndets prejudice och märkliga förfång, så utrikes som inrikes, och dess privilegiers förkränkande, hvilken sak är af den vigt och eftertanke, att, om den ej exemplariter afstraffas, den ofelbart lärer draga den förargelsen och skandalösa konseqvensen efter sig, att all ordning lärer försvinna, en adlig dam, utaf hvad värde hon vara kunde, ej för någons otjenliga tillbud kunde vara fri.
• Genom motion vid 1856 års riksdag bidrog han kraftigt till omorganisationen av Gymnastiska centralinstitutet, och 1866 var han en av ståndets mest avgjorda anhängare av representationsreformen.
• Samtidigt utsågs han av riksföreståndaren till ståndets talman och insattes av sina ståndsbröder i det hemliga utskott, som behandlade frågorna om tronföljden, frederna och det avsatta kungahusets öde.
• Vid den urtima riksdagen 1844–1845 var han ordningsman inom bondeståndet, elektor för ståndets utskottsval och ledamot i konstitutionsutskottet ur vilket han avgick.
• Som representant för olika domsagor i östra Nyland satt han i bondeståndet vid samtliga lantdagar 1872–94 och var vid lantdagarna 1877–91 ståndets vice talman.
• Den gunst i vilken han stod hos drottningen ökades ytterligare sedan han som deputerade vid 1738 års riksdag med avseende på kungens förhållande till fröken Hedvig Taube föreslog, att prästerståndet skulle begära upplysningar om ett högtförnämt fruntimmer vid hofvet, som årligen får barn, utan att man vet, hvem dess man är, vilket förslag vann ståndets bifall.
• Han lyckades inte i högre mån tillvinna sig ståndets förtroende, vilket delvis berodde på den byråkratiska hållning han iakttog, delvis även på grund av sjukdom.
• Som lantmarskalk vid lantdagarna 1863–64, 1867 och 1872 vann han ridderskapets och adelns förtroende, även om han i några frågor, särskilt vad gäller ständernas rätt att granska budgeten, hade annan uppfattning än ståndets flertal.
• Han räknades till en av ståndets inflytelserikaste medlemmar, visade prov på sakkunskap, skarpsinne och självständig hållning samt var ett av de viktigaste stöden för den konservatism, som ärkebiskop af Wingård främst gjorde gällande.
• Maj:ts förordningar om olofliga vigningar", och "att gå en så oloflig väg till hela adliga ståndets prejudice och märkliga förfång, så utrikes som inrikes, och dess privilegiers förkränkande, hvilken sak är af den vigt och eftertanke, att, om den ej exemplariter afstraffas, den ofelbart lärer draga den förargelsen och skandalösa konseqvensen efter sig, att all ordning lärer försvinna, en adlig dam, utaf hvad värde hon vara kunde, ej för någons otjenliga tillbud kunde vara fri.
• Under 1828–1830 års riksdag var han ordningsman i bondeståndets klubb, elektor för ståndets utskottsval, ledamot i statsutskottet och deputerad att som fadder representera bondeståndet vid hertigen av Östergötlands dop.
• Vid sin sista riksdag 1853–1854 var han ordningsman inom bondeståndet, elektor för ståndets utskottsval, ledamot i statsutskottet och i förstärkta konstitutionsutskottet.
• Han valdes till fullmäktig i bondeståndet vid 1809 års riksdag, men blev efter en månad utvoterad av ståndet på grund av meningsskiljaktigheter med ståndets sekreterare, vars självgodhet ej föll Svartengren i smaken.

Förberedelsen av sidan tog: 86,94 ms.